Hörneå bys hemsida www.becken.se
Smidet på Bruket
- del 2
I några kommande artiklar ska vi återge berättelser om Jernbruket utmed Hörneån. I dessa förekommer olika tekniska termer som förtjänar att beskrivas. Dessutom behöver den allmänna historien återges om järnbruksepoken. Den senare hittar man utförligt beskriven i boken Hörnefors Historia som refereras till i fria ord. Denna artikel blev oändligt lång och måste delas upp. Just denna del fokuserar på det tekniska fram tills då masugnen blir aktuell, 1860.
Bild 1. Ungefär det man kunde väntat sig se på Bruket i Hörneå, då det begav sig. I bild ses hammaren i Olofsfors. Man byggde längs vattendraget för att nyttja fallhöjd till vattenkraft. Namn som ”Övre” och ”Nedre” Bruket är tecken på detta fenomen, och samma är det i Olofsfors med flera nivåer av vattenkraft och dammar.
Jernbruket på Bruket kan räkna sin historia från 1775 till 1902. Berg och malm har en komplicerad och omfattande historia, med mängder av tekniska termer. Uttrycket ”järnålder” följde på bronsåldern, men övergången var diffus. Då stenröset på Granberget staplades upp under svensk bronsålder, för drygt 2500 år sedan, var järnåldern redan en bra bit på väg runt Medelhavet.
Bild 2. Olofsfors är ett mycket unikt industriminne. Det är få kvar av dessa gamla bruk och än färre där en räckhammare fungerar. Om man inte varit så rivningsbenägen i Hörnefors hade motsvarande funnits kvar på Bruket.
I moderna tiders mått var Jernbruket i Hörneå sentida, jämfört med anläggningar på annat håll i landet (exempelvis i Bergslagen). Hörneåbruket dök upp under en period av stor utbyggnad av bergsbruket. I princip var det billigare att frakta malm norrut än träkol söderut, och skogarna höll på att ta slut i områden runt gruvorna. I norr fanns vattenkraft och mycket skog.
Bild 3. En så kallad ”härd”, restaurerad i Olofsfors. För svartsmide upphettades ämnesjärn i en vällhärd för att sedan bearbetas i manufakturen. Ungefär detta demonstreras för turister i Olofsfors, mycket imponerande med högt kulturvärde. Än mer imponerande hade det varit om man ”färskat” tackjärn. Men, då hade turisterna nog tröttnat under händelselös väntan. Hammaren ger bättre ”pay-back” och ljudeffekt. Det är svårt att gissa vilket typ av härd som ses i bild. Den ser inte ut som en Lancashire med ”bryt” och lucka, kanske är det en gammal ”tysk”? Frågan ställdes till konstsmeden Mattias Baudin i Olofors, han borde veta. Svaret blev -"Det är en Lancashire, men den fungerar inte för färskning. Bland annat är botten gjuten i betong. Istället ska de vara kolstybb så att slaggen kan rensas ut".
Bruket i Hörneå kom således igång år 1775 genom ett avtal med bönderna i Hörne och Becks byar. Om detta berättas i en kommande artikel. Inledningsvis verkar det ha handlat om ”manufaktursmide” (bruksföremål). Till detta behövdes smidbart järn (ämnesjärn), en härd, en massa kol och en vattendriven mindre hammare (knipphammare) - totalt sett en liten anläggning. Ämnesjärnet köptes från Västerås och från Gävle. Bakom dessa utskeppningshamnar fanns ett otal bruk från Bergslagen, Dalarna, norra Uppland och kusten.
Bild 4. En härd av typ Lancashire där skribenten iförd vit skjorta just är i färd med att färska en laddning tackjärn. I den koleldade härden blåser man in luft. Tackjärnet smälter och kolet i själva metallen oxiderar, eller rätt och slätt, brinner upp. Bilden är tagen vid "arbete" i Iggesunds Jernbruk 2001, ett förträffligt museum. Miljön är däremot mer modern än den i Olofsfors, och ju äldre ju bättre.
Produktionen i Hörneå resulterade i hästskor, bult, yxor och annat användbart. Affärerna hade stor framgång och utökades steg för steg. Tämligen direkt omnämns en ”större räckhammare” och ”härdar”. ”Räckhammaren” är större än ”knipphammaren”, och brukar ”förknippas” med stångjärn som räcks ut under hammaren – att ”smida ut”. Stångjärn i sin tur är ett begrepp som för tankarna till ”färskning”, med andra ord att omvandla tackjärn till smidesjärn. Knipphammaren var till för mindre dimensioner, tunna nog att kunna bindas ihop i ”knippen”. För att slippa höra om ytterligare typer av hammare, för de läsare med mindre intresse för järnframställning - vänligen - hoppa vidare till annat mer intressant än det som nu följer - om ”färskning”.
Bild 5. Den glödande järnklumpen, smältan, rakas ur härden. Klumpen är tung och ska nu fraktas till smälthammaren.
”Tysksmide” var populärt vid tiden, och en bit in på 1800-talet. Metoden hur tackjärnet färskades kom från Tyskland på 1600-talet. Vi pratar inte om ”masugn” utan om just ”färskning”. Färskningen har sina egna ugnar, så kallade ”härdar”. Tackjärnet (ungefär ”gjutjärn”) från masugnen behöver bli av med merparten av sitt kol för att kunna smidas, från drygt 4 % till att minst halveras. Även svavel och fosfor är detaljer i sammanhanget, som vi lämnar därhän. Uttrycket ”tackjärn” är ålderstiget. Idag pratar man istället om ”råjärn” och med en process som går direkt från masugn till färskning utan att gjutas i tackor. Nu är det inte nutid som är intressant, utan det historiska Bruket i Hörneå. Här saknades ännu masugn, och istället köpte man sitt tackjärn. Verksamheten gick således ut på att bearbeta detta till smidbart järn (färskning) och vidareförädla till produkter i så kallat svartsmide (manufaktursmide).
Bild 6. En sentida och modern ”räckhammare”, eller snarare en så kallad ”smälthammare”, som ofta gick med det engelska namnet ”mumblingshammare”. Modernt så det förslår, i jämförelse med Olofsfors. Däremot är det i Olofsfors man ska söka för att få sig en bild av bruket i Hörneå. I bild ses således en sentida hammare av gjutgods, från Iggesunds bruk. Skribenten håller avslappnat tag i järnklumpen (smältan) som vrids och vänds under hammaren. Järnet slås samman och slaggen slås ur. Sedan formas klumpen till en stång i nästa hammare – räckhammaren - med andra ord en ”stångjärnshammare”. Skjortan håller sig ännu vit.
Järn har tillverkats även tidigare i området, innan bruksepoken i Hörneå. Då var det ”bönder” med specialkunskap som tog vara på myrmalm och rödjord. Metoden innan ”tysksmidet” beskrivs med ordet ”Osmundsmide”, under medeltid och vikingatid. Innan dess fanns primitiva schaktugnar vars principer går tillbaka till järnets ursprung. Osmund är även en måttenhet för järn, ungefär 350 gram, med mycket gammal historia. Idag handlas stål i ton, och är en ofattbart billig produkt. Osmundbiten, stor som en tändsticksask, berättar om en tid då järn var exklusivt och dyrt, och smältorna som bearbetades var ytterst små.
Bild 7. Här har vi återvänt till Olofsfors bruk, under Brukets Dag sommaren 2011. De som inte besökt detta evenemang bör absolut söka sig dit och uppleva industrihistoria på högsta nivå. En vattendriven räckhammare hör till det unika, men visst, färskningen saknas. Färskningen visas istället av skribenten i föregående bilder!
Från det att Jernbruket tog fart i Hörneå utvecklades tekniken fort. ”Tysksmidet” följdes nu i snabb takt av ”Vallonsmide”, ”Franche-Comté”, och ”Lancashire”, med ursprung i respektive land. Alla dessa metoder kan sägas ha grund i Osmundtekniken, ytterst ålderdomligt, tungt och orationellt. I korthet; tackjärnet smälts i en härd och med diverse specialtrick kommer det ut en klump. Den glödande klumpen, smältan, hamrades för att sedermera bli en stång – stångjärn. Ambitionen är inte att reda ut exakt hur detta gick till, eller hur de olika metoderna skiljer sig. Men kort; i ”Tysksmidet” gjordes alla moment i en och samma härd. I senare metoder skiljer man på smälthärd och räckhärd. Vissa härdar var öppna medan andra var slutna, och matades från olika håll med luft, kol och tackjärn. Smältan hade en egen stor hammare, ”smälthammaren”, som gav ett dovt ljud då smältan var mjuk. På engelska kallades den ”mumblingshammare”. Man konstaterar lätt att det är svårt, och inget för Becken-Webben att reda ut ytterligare här och nu.
Bild 8. Till härdarna går det åt mycket luft. För detta behövs en blåsmaskin. I gamla tider användes bälgar av läder, men en riktig blåsmaskin var ju bättre, likt den som finns i drift i Olofsfors. Var tog Hörneås blåsmaskin vägen, en fråga som få ställt sig genom åren?
Bruket i Hörneå började således som ”Tysksmide” och via ”Franche-Comté” nådde man efter ungefär 60 års drift fram till och med ”Lancashire” men inte längre. Vallonsmidet blev det inget av i Hörneå. Det som därpå följde, men inte i Hörneå, var de så kallade götstålsteknikerna. Dessa var revolutionerande men krävde dyra investeringar, och dräpte samtida småbruk det ena efter det andra. Om detta ska vi berätta i en kommande artikel. Lancashire hade dock sina poänger och gav ett väldigt rent järn. I Hörneå tog Lancashire slut 1902 men i Ramnäs bruk kämpade man på med metoden ända fram till 1964, sist i världen.
Bild 9. Blåsmaskinen i Olofsfors, med mekaniker Lena Lindholm som inspekterar vevstakarna. Apropå denna berättade smeden Mattias Baudin i Olofors, att "blåsmaskinen går bara på en cylinder". Man erinrar att den har tre cylindrar, och förstår då att det blir lite ojämt blås i härden.
I ett tidigare sammanhang har vi även berört stenkolens England, Coalbrookdale och ”Iron Bridge”. Stenkolet var billigare och effektivare än träkolet, för alla steg i processen. I Sverige lyckades man hålla stången med sitt träkol, genom att modifiera den engelska Lancashiremetoden. Metod byggde annars på stenkolets egenskaper.
Bild 10. Ett järnbruk konsumerar energi, och förutom värme ur träkol kom detta i form av vattenkraft. Dåtidens järnhantering var skenbart miljövänlig. Men, bruken konsumerade oerhörda mängder av kol och därmed skog, mer än som hann växa upp. Varje hammare hade ett vattenhjul för drivning. I Olofsfors har ett par av dessa hjul restaurerats, eller snarare nytillverkats.
Jernbruket i Hörneå var beroende av köpt tackjärnn, en skör länk i kedjan. Tillgång och efterfrågan påverkade prisbilden nyckfullt. En masugn skulle lösa detta problem, även om man då istället blev beroende av malm att köpa och frakta. Planer på en egen masugn fanns tidigt, kan man utläsa, men det var först under andra halvan av 1800-talet som man gjorde slagg i saken. Vi återkommer till detta i en senare artikel.
Gunnar Engström, 2012-11-30
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se